Trolltider

Just nu är jag så arg att jag bara vill slå, slå, slå tills jag faller ihop och gråter. Mestadels av tiden går jag som i trans, som om jag är åskådare till mitt liv, inte delaktig i det. Men inte nu, just nu är jag så närvarande att det skrämmer mig. Mattias jag älskar dig, jag hatar dig, men jag älskar dig. Fan!

Jag känner mig ganska stabil just nu. Jag är så mycket starkare nu än jag någonsin varit tidigare, jag har lärt mig vad älska verkligen betyder för mig. Det är inte att jaga efter den där bråkdelen av en sekund hos en person som man vill ska vara alltid fastän personen inte är kapabel att uppfylla mer än just en bråkdels sekund av det. Då är det inte mer än en flyktig känsla som aldrig mättar utan bara tär på en.

Att älska är den där värmen som stiger inuti en och som stannar kvar även då allt gått om intet, känslan av att det var värt varenda sekund. Vetskapen om att man inte jagat efter illusioner och försökt bevisa sig värdig utan istället vågat stanna upp, visa sig sårbar och svag men ändå så trygg i sin kärlek att det känts rätt.

Och fastän jag aldrig, ens för ett ögonblick trodde att något kunde göra så ont i hjärtat som att bryta upp livet jag hade tillsammans med Mattias så vet jag att jag älskar och det gör det hela mer uthärdligt. Jag vet att jag har kvar min bästa vän, jag vet att det var värt varenda sekund och att jag inte hade en illusion av vem han var, är, för jag insåg hur mycket jag älskade honom först när illusionen föll till golvet.

Älskling, du är mitt allt och den där värmen inuti mig säger mig att ingen annan kunnat vara så rätt som du är. Du är inte för bra för att vara sann, du är bäst just för att du är sann mot mig fastän det gör ont i oss båda två när du är det. Jag älskar dig, alltid.

Hur långt måste en människa färdas i jakten på lycka? Går den via apoteket, via träning, via projekt eller via välkända stigar från det förflutna? Hur mycket är en människa villig att offra för en stunds vila i sökandet? Just nu är jag ruskigt nära att vila lite i min skugga, den följer ju mig ändå överallt och det är så skönt att bara vila en stund. Mitt konungarike för en veckas vila från omvärlden, en vecka i vacuum. En liten vecka där räkningen av hg är det enda som berör mig.

Det gör så ont i hela mig att jag knappt står ut. Men jag står ut, för jag vet att om jag vilar en stund, även om det bara är en liten stund, så tar jag mig inte upp sedan för då måste jag känna hur ont det gör igen. För det gör obeskrivligt ont att vara medveten om hur ensamt det är när personen man älskar över allt annat väljer en framtid utan en själv.

Jag kan inte sova, inte ens med sömntabletter. Tankarna bara kommer och jag kan inte få dem att hålla sig borta. Jag var i lägenheten igår för att se om det kommit någon post. Lägenheten kändes som en främmande plats, den var så kal och opersonlig helt plötsligt men ändå var det svårt att gå därifrån. Jag ville så gärna lägga mig i sängen och känna den välbekanta doften av oss men jag visste att om jag gjorde det så skulle jag inte kunna resa mig igen, jag skulle bryta ihop.

Det här är så jobbigt och hålet i mitt hjärta värker som mest när ljuset är släckt.

Och på bråkdelen av en sekund tappade jag balansen och nu faller jag handlöst ner i ett helvete av tankar som maler, ångest som river och tårar som aldrig vill sluta rinna. Allt gör bara så fruktansvärt ont och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv för ingenting hjälper.

Jag behöver skriva av mig så jag tar upp bloggandet för ett tag framåt.

Jag har ingen aptit men jag äter ändå sådär duktigt som ingen annan äter ändå. Att bo hos mamma och pappa igen är väl inte drömscenariet precis men för ett par månader kan jag stå ut. En del av mig går fortfarande och hoppas på att vi om ett par månader flyttar ihop igen… En annan del av mig förstår bättre och kommer inom ett par dagar att börja söka aktivt efter en ny lägenhet.

För att sysselsätta mina tankar har jag börjat planera om mitt liv. Jag har inriktat mig på ett område som jag ska ha en lägenhet i. Jag har planerat om min månadsbudget för kommande inköp. Jag har planerat att ta körkort. Jag har planerat att börja måla igen. Jag har planerat att läsa in all kommande kurslitteratur under sommaren. Jag suddar sakta men säkert ut varje ledig minut med att planera för att inte börja tänka på hur min situation ser ut just nu. Jag måste tänka framåt för att inte bli galen.

Det känns som om jag stressar lite och det är troligtvis därför jag har fått tillbaka magkatarren men å andra sidan får jag gjort massor!

Nu ska jag fixa med lite saker till universitetet.

Håll tummarna för mig för jag har inte stenkoll på hur jag mår just nu.

Mattias, jag vet inte om du kommer att läsa det här men jag önskar att du gör det. Det senaste året har varit det vackraste i mitt liv och jag ångrar inte en sekund. Du ensam har gjort mig till en mycket starkare och lyckligare människa, en mer självsäker människa. Du har stöttat mig, peppat mig, tröstat mig, lärt mig massor om både mig själv och om teknik

Du är den finaste, mest omtänksamma och osjälviska människa jag någonsin mött och du är mitt allt. Jag är så glad över att ha dig som vän för det finns ingen jag litar mer på. Det jag tar med mig från vårt förhållande är vackert och äkta. Jag kommer att minnas det med saknad men även med glädje för att vara med dig har varit fantastiskt. Jag kan inte minnas att vi haft ett enda riktigt gräl, kan inte minnas några hårda ord utan bara en värme och trygghet jag aldrig tidigare upplevt.

Jag ser inte det här som slutet, jag ser det som en fortsättning på en väldigt fin vänskap, faktiskt den bästa två personer kan ha. Det som hände var det rätta för oss båda just nu och jag accepterar det. Du har gett mig så mycket och ett så fint avslut som vi fått på vårt förhållande tror jag är väldigt sällsynt. Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra för det finns ingenting hos dig som inte är värt att älska. Tack för att du gav mig det bästa året i mitt liv och för att du ger mig en livslång vänskap nu när året går mot sitt slut.

Mattias, jag älskar dig, alltid.

Och för att vara sådär äckligt puttinuttgullig och supertrist för alla som möjligtvis skulle kunna få för sig att läsa den här bloggen så tänkte jag bara meddela att Mattias just nu sitter och lägger bud på tradera…på pussel, till mig! Förstår ni hur rätt den här killen är?

Puss!

Och en värme sprider sig genom hela mig när jag tar upp telefonen och ser att det är han som ringer. Hela hjärtat känns som om det håller på att spricka av jubel när jag hör den välbekanta rösten och jag är i sjunde himlen när han säger att han kommer hem imorgon. Han är bäst, så enkelt är det, han är bäst.

Jag har gett Mattias en nyckel till min lägenhet, det är samma nyckel som går till mitt hjärta. Livet är underbart och vackert.