Jag ställer cykeln, öppnar dörren, går uppför trapporna… var det 63 trappsteg eller var det fler, det måste väl ha varit fler, det känns som om trappan aldrig tar slut ju!? Jag är för gammal för att gå ner och räkna… beslutar mig för att det är fler, det kan väl inte vara 21 trappsteg per våning? Eller? Jag stannar upp utanför dörren och ler när jag trycker på ringklockan, sticker in fingrarna i brevinkastet och väntar. Snart hör jag stegen, rösten, känner händerna som griper tag om mina fingrar, kramar dem hårt medan låset klickar till och dörren öppnas.
Och än en gång sitter jag på den hårda pinnsoffan i ditt kök och lyssnar på dina historier tagna ur verkliga livet. Svordomarna haglar precis som då och jag kan inte annat än le för att jag älskar dig så ofattbart mycket. Jag är plötsligt liten igen, jag är ditt vita troll på precis samma sätt som du är mitt gråa, gamla troll. Förlåt mig för att jag aldrig tar mig tid att hälsa på dig fastän jag vet hur mycket du uppskattar det.
Ett stycke historia… en timme försvinner så snabbt, tar med mig soporna när jag går och slänger dem åt dig eftersom jag vet att du inte klarar trapporna längre. 63 trappsteg…? Det måste vara fler, glömmer att räkna dem när jag går.
Idag kommer det svarta trollet hem från Rhodos, jag har saknat henne… precis som jag saknat det gråa trollet utan att jag varit medveten om det. Ett stycke historia… min historia.