Och plötsligt var det som om en lyckans fe hade snuddat vid oss med sitt spö, vi tippade och vi tippade åt rätt håll så att det kändes som om hela världen snurrade runt, runt, runt och allt var skratt och leenden och lycka.
Det blir en sommar att minnas om den fortsätter som den börjat, vi är många som har skyhöga förväntingar nu.
Puss!
Satt jag på helspänn och undrade om jag var riktigt klok… Jag undrade hur jag såg ut och bättrade på läppglanset säkert fyra gånger innan vi ens kommit till Floda… sedan bestämde jag mig för att jag inte ville ha något läppglans så jag tog bort det igen. Jag tyckte att alla stirrade på mig och snubblade när jag skulle gå av tåget… Jag var ganska nervös. Det är en sak att skicka sms och prata i telefon, en helt annan att faktiskt träffas igen när båda är nyktra. Jag kunde inte för mitt liv minnas hans exakta ansiktsdrag och undrade om han mindes mina. Och sedan stod han där och såg helt galet attraktiv ut och jag blev liten… tills han log lite och jag insåg att han var precis lika nervös som jag!
De fem minuter som sedan följde var stela, ingen av oss sa mycket på vägen till bilen. Genast när vi parkerade bilen och började gå mot hans “lya” insåg jag att någon stod och väntade på oss… denna någon var M:s pappa som skulle lämna något. Jag ville vara osynlig, jag var mycket synlig och det var obehagligt, jag kände mig granskad vilket jag säkert inte var. Väl inne i lägenheten gav jag M presenten, han såg mot alla odds bra ut i den och det var ungefär där min nervositet släppte och jag gav honom en puss, som blev en kyss, som blev en dörr som öppnades och M:s bror med sambo som kom hem och jag kände mig ännu en gång granskad.
Jag och M åkte till havet och låg på en filt och bara pratade, kysstes och hade det gott. När vi tröttnade på det åkte vi tillbaka till Hisingen och beställde pizza, som vi åt uppe på Ramberget och pratade och kysstes och matade fiskmåsar med pizzakanterna. Jag sov där. På morgonen blev jag mött av leenden från M:s bror och dennes sambo… Jag önskade att jag varit osynlig.
M skjutsade hem mig och jag gjorde mig redo för att jobba kväll. När jag slutade klockan tio cyklade jag hem, väntade på M som dök upp strax före elva. Vaknade av en kyss på morgonen, somnade om med ett leende. Efter frukost satt vi ute i solen och tog det lugnt innan M var tvungen att åka. Vi ska höras ikväll. Det känns väldigt bra det här må jag säga. Det kommer nog kännas ännu bättre när jag har lägenheten.
Det går nog lite för snabbt… jag har ingen som helst lust att bromsa utvecklingen.
Puss!
Jag ställer cykeln, öppnar dörren, går uppför trapporna… var det 63 trappsteg eller var det fler, det måste väl ha varit fler, det känns som om trappan aldrig tar slut ju!? Jag är för gammal för att gå ner och räkna… beslutar mig för att det är fler, det kan väl inte vara 21 trappsteg per våning? Eller? Jag stannar upp utanför dörren och ler när jag trycker på ringklockan, sticker in fingrarna i brevinkastet och väntar. Snart hör jag stegen, rösten, känner händerna som griper tag om mina fingrar, kramar dem hårt medan låset klickar till och dörren öppnas.
Och än en gång sitter jag på den hårda pinnsoffan i ditt kök och lyssnar på dina historier tagna ur verkliga livet. Svordomarna haglar precis som då och jag kan inte annat än le för att jag älskar dig så ofattbart mycket. Jag är plötsligt liten igen, jag är ditt vita troll på precis samma sätt som du är mitt gråa, gamla troll. Förlåt mig för att jag aldrig tar mig tid att hälsa på dig fastän jag vet hur mycket du uppskattar det.
Ett stycke historia… en timme försvinner så snabbt, tar med mig soporna när jag går och slänger dem åt dig eftersom jag vet att du inte klarar trapporna längre. 63 trappsteg…? Det måste vara fler, glömmer att räkna dem när jag går.
Idag kommer det svarta trollet hem från Rhodos, jag har saknat henne… precis som jag saknat det gråa trollet utan att jag varit medveten om det. Ett stycke historia… min historia.
Jag vaknade nyss. Jag vaknade med ett leende på läpparna. Säger till mig själv att låta det ta tid, skynda långsamt, inte förvänta mig något alls.
Varför i helvete har han inte skickat något sms än?! Inte för att jag ens tänkt tanken på att själv höra av mig till honom men det är liksom skillnad. 
Det kanske blir så att vi inte hörs av alls innan han är tillbaka i Alingsås, det kanske vore en nyttig lärdom för mig och mitt tålamod. Jag vill inte öva upp mitt tålamod… jag vill ha ett sms, gärna idag.
Men jag sitter med ett leende på läpparna och tänker att det får ta den tid det tar, vi ska ju hinna njuta av tiden också. Nu blir det frukost.
Puss.
Efter jobbet igår mötte jag upp Glidarsara för några öl på Stures. AHK:s seger hade lockat ut i princip varenda Alingsåsare för att skåla och skråla tillsammans. Men AHK:s seger hamnade ändå i bakgrunden när jag tänker tillbaka på min kväll… För jag träffade någon jag undrat över en hel del de senaste tre-fyra åren…
Jag råkade kanske berätta att jag hade undrat över vem han var… det råkade komma fram att han kom ihåg att han mött mig i en tunnel för ett par månader sedan och undrat över vem jag var… det råkade bli så att vi drog iväg på efterfest hos någon för mig okänd snubbe. Det råkade bli så att jag klockan två på natten stod utanför Emmiemmas dörr och kysste denna kille… (Emmiemma ringde idag och berättade att hon drömt att jag varit utanför hennes dörr och hånglat med den där killen… jag berättade att det var vad hon faktiskt sett genom nyckelhålet, inte en dröm). Det råkade kanske bli så att vi drog vidare efter en kvart och bestämde oss för att ta ett nattdopp i Gerdsken medan bilarna åkte förbi…
Det kanske blev så att han sov över här och att vi inte sov mycket för att vi hade så galet mycket att prata om och så galet många kyssar att dela med oss av… och kanske vi råkade fortsätta dagen tillsammans när vi vaknade. Vi kanske råkade bete oss som två nykära idioter framför min blivande hyresvärd när vi skulle mäta hur stora ytorna var… Vi kanske satt på golvet i två timmar och bara pratade och höll varandra i handen… Kanske vi kysstes på stationen innan han klev på tåget mot Göteborg. Vi råkade kanske göra det seriöst redan innan ett dygn hade passerat och kanske vi även bestämde oss för att ses så snart han kommer hem till Alingsås igen. Vi råkade nog även bestämma oss för att börja dejta varandra…
Vad hände med min lycka över att vara singel? Kanske det inte blir något alls… Och kanske var den här killen för bra för att vara sann. Jag flyttar in i lägenheten om 22 dagar… jag träffar honom om två veckor. Jag vet faktiskt inte vad jag ser fram emot mest, det är nästan för bra för att vara sant. Nästan, det är sant, vartenda ord!
Puss.