Jag är trött, en psykisk trötthet som vägrar att lätta. Ögonen rinner som om jag gråter men jag är egentligen inte ledsen, bara trött. Trött på hur Mattias och jag beter oss mot varandra, rycker till som om en fara hotar varje gång någon av oss öppnar munnen. Ibland drömmer jag om en framtid långt härifrån, utan Mattias, för jag är verkligen trött nu, men samtidigt kan jag inte föreställa mig en framtid utan honom.
Den finns bevarad djupt i mitt inre där hjärtslagen föds. Du sjöng, du sjöng drömmen som det gömt utan att du visste om det. Och orden klingade i de vackraste toner som tänkas kan fastän rösten inte kunde bära dem lika högt som mitt hjärta flög då jag hörde dem. I ett hotellrum på Madeira klädde du min dröm med ord och jag svär på att jag var den lyckligaste människan i världen just då. Du sjöng för mig och mitt hjärta minns din sång och drömmen finns kvar fastän inte längre klädd i ord. Och då allt annat försvunnit kommer min kärlek till dig finnas kvar, jag älskar dig.
Och en värme sprider sig genom hela mig när jag tar upp telefonen och ser att det är han som ringer. Hela hjärtat känns som om det håller på att spricka av jubel när jag hör den välbekanta rösten och jag är i sjunde himlen när han säger att han kommer hem imorgon. Han är bäst, så enkelt är det, han är bäst.
(Jag) - Du vet när man tränat så att hela kroppen känns som ett enda stort blåmärke…? Exakt så känns det nu, fast istället för ett blåmärke känns hela jag som ett enda stort leende! Jag blir sådan av att vakna bredvid dig och jag har börjat älska den vanan.
(Han) - Jag med.
Det är sådana konversationer som gör mig galen i honom.
Puss.
Och plötsligt var det som om en lyckans fe hade snuddat vid oss med sitt spö, vi tippade och vi tippade åt rätt håll så att det kändes som om hela världen snurrade runt, runt, runt och allt var skratt och leenden och lycka.
Det blir en sommar att minnas om den fortsätter som den börjat, vi är många som har skyhöga förväntingar nu.
Puss!