Satt jag på helspänn och undrade om jag var riktigt klok… Jag undrade hur jag såg ut och bättrade på läppglanset säkert fyra gånger innan vi ens kommit till Floda… sedan bestämde jag mig för att jag inte ville ha något läppglans så jag tog bort det igen. Jag tyckte att alla stirrade på mig och snubblade när jag skulle gå av tåget… Jag var ganska nervös. Det är en sak att skicka sms och prata i telefon, en helt annan att faktiskt träffas igen när båda är nyktra. Jag kunde inte för mitt liv minnas hans exakta ansiktsdrag och undrade om han mindes mina. Och sedan stod han där och såg helt galet attraktiv ut och jag blev liten… tills han log lite och jag insåg att han var precis lika nervös som jag!
De fem minuter som sedan följde var stela, ingen av oss sa mycket på vägen till bilen. Genast när vi parkerade bilen och började gå mot hans “lya” insåg jag att någon stod och väntade på oss… denna någon var M:s pappa som skulle lämna något. Jag ville vara osynlig, jag var mycket synlig och det var obehagligt, jag kände mig granskad vilket jag säkert inte var. Väl inne i lägenheten gav jag M presenten, han såg mot alla odds bra ut i den och det var ungefär där min nervositet släppte och jag gav honom en puss, som blev en kyss, som blev en dörr som öppnades och M:s bror med sambo som kom hem och jag kände mig ännu en gång granskad.
Jag och M åkte till havet och låg på en filt och bara pratade, kysstes och hade det gott. När vi tröttnade på det åkte vi tillbaka till Hisingen och beställde pizza, som vi åt uppe på Ramberget och pratade och kysstes och matade fiskmåsar med pizzakanterna. Jag sov där. På morgonen blev jag mött av leenden från M:s bror och dennes sambo… Jag önskade att jag varit osynlig.
M skjutsade hem mig och jag gjorde mig redo för att jobba kväll. När jag slutade klockan tio cyklade jag hem, väntade på M som dök upp strax före elva. Vaknade av en kyss på morgonen, somnade om med ett leende. Efter frukost satt vi ute i solen och tog det lugnt innan M var tvungen att åka. Vi ska höras ikväll. Det känns väldigt bra det här må jag säga. Det kommer nog kännas ännu bättre när jag har lägenheten.
Det går nog lite för snabbt… jag har ingen som helst lust att bromsa utvecklingen.
Puss!
