Trolltider

Jag är trött, en psykisk trötthet som vägrar att lätta. Ögonen rinner som om jag gråter men jag är egentligen inte ledsen, bara trött. Trött på hur Mattias och jag beter oss mot varandra, rycker till som om en fara hotar varje gång någon av oss öppnar munnen. Ibland drömmer jag om en framtid långt härifrån, utan Mattias, för jag är verkligen trött nu, men samtidigt kan jag inte föreställa mig en framtid utan honom.

Den finns bevarad djupt i mitt inre där hjärtslagen föds. Du sjöng, du sjöng drömmen som det gömt utan att du visste om det. Och orden klingade i de vackraste toner som tänkas kan fastän rösten inte kunde bära dem lika högt som mitt hjärta flög då jag hörde dem. I ett hotellrum på Madeira klädde du min dröm med ord och jag svär på att jag var den lyckligaste människan i världen just då. Du sjöng för mig och mitt hjärta minns din sång och drömmen finns kvar fastän inte längre klädd i ord. Och då allt annat försvunnit kommer min kärlek till dig finnas kvar, jag älskar dig.

Såg ett par avsnitt ur en serie jag följer och just detta avsnitt handlade om abort. Jag har alltid föreställt mig att det bara är en liten klump som ska bort när man gör abort, tänker inte att det är ett barn så tidigt… Men jag blev lite nyfiken så jag kollade upp lite om hur snabbt ett foster utvecklas och det tar inte alls lång tid innan det är en liten minimänniska där inne i magen som har både fingrar och tår. Plötsligt kändes det inte lika självklart att abort ska vara så lätt att göra. Självklart är jag inte emot aborter men samtidigt tror jag att människor i allmänhet tar det där med att skydda sig på för litet allvar, jag vet att jag gör det åtminstone. Jag är livrädd för sjukdomar men ordet graviditet finns inte i min hjärnas vokabulär fastän det borde blinka röda varningssignaler. Jag blev helt knäckt när jag insåg hur naiv jag varit tidigare i mitt liv när jag avfärdat tanken på att om “olyckan” skulle inträffa och det inte passade in i planerna så skulle jag göra abort utan att tveka. Nu vet jag faktiskt inte om det skulle vara så självklart längre för det skulle inte vara en liten klump av celler… det skulle vara en minimänniska med fingrar och tår och ett hjärta som slog.

Jag känner verkligen med alla dem som måste fatta sådana beslut och jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver fatta det beslutet för egen del. För jag skulle kunna ignorera en klump med celler… men inte en minimänniska.

Ibland får jag känslan av att jag drunknar i täcket, det är så mycket av det, alldeles för mycket. Så mycket av det att vi kan ligga långt ifrån varandra och ändå ha tillräckligt med täcke. Jag vet att det är löjligt men när det händer får jag panik, det är då jag viskar in i mörkret att jag saknar dig. Det är då jag känner tårarna bränna innanför ögonlocken och vänder mig in mot väggen för att du inte ska förstå hur ärliga de orden är. Fem minuter efter det att du somnat har avståndet mellan oss krympt utan att jag rört mig en tum. När du makat dig så nära att du känner min värme genom sömnens slöja brukar du vakna till lite och stjäla min kudde innan du med armen omkring mig och näsan tryckt mot min axel somnar om. Och där i nattens mörker händer det att smärtan lättar, att allt känns bra. Jag älskar de nätterna lika mycket som jag älskar dig.

Varje gång tanken snuddar vid Mattias, eller snarare avsaknaden av honom, känns det som om ett stort hål öppnar sig framför mig, slukar mig levande. En del av mig hoppades att smärtan skulle försvinna allteftersom men det gör den inte, den växer, den kväver mig. Inga tabletter i världen kan ta bort smärtan helt, de tar bara bort tårarna. På sätt och vis är det värre att inte kunna gråta ut ordentligt för om jag kunnat gråta hade kanske klumpen i halsen och bandet kring hjärtat lossnat. Blotta tanken på Mattias tillsammans med någon annan i framtiden ger mig panik för vem är jag om den framtid, det liv jag föreställt mig aldrig existerat? Jag brukade skriva lappar och lämna på kudden till honom så att han skulle veta att jag älskade honom även när jag inte var hemma. Nuförtiden skriver jag lapparna men sedan blir jag osäker på om det är tillåtet och så knycklar jag ihop lappen i handen och slänger den innan han kommer hem och ser den. Han frågar mig ofta om vi har det ena eller det andra i kylen eller i skafferiet hemma men det är inte mitt hem, jag är rotlös. Och det märks i vartenda dammkorn, varje gång posten kommer och det aldrig är något till mig, det märks på nyckelknippan, det saknas en nyckel där, min lägenhetsnyckel… Det märks i garderoben och i skåpen, de tomma fönsterbrädorna och disken som hopar sig i köket. Det finns inget hembakt fikabröd i frysen och min rosa morgonrock som han gav mig i julklapp hänger inte bredvid hans blå. Jag saknar det så mycket att jag är förvånad över att jag ens klarar av att skriva det. Jag önskar jag kunde gråta…

Det känns som om jag inte skrivit på flera år, det känns som om orden glider undan för mig och fingrarna snubblar på tangenterna, det går frustrerande långsamt. Lägenheten doftar av nystekta kantareller, hans lägenhet, inte min, jag har fortfarande inte skaffat någon ny efter att vi flyttade isär. Nacken och axeln värker, ingen i min närhet kan undgå att känna hur jag luktar tigerbalsam jämt och ständigt men det är bättre än att äta värktabletter och förstöra magen.

För två och en halv timme sedan lovade jag mig själv att inte röka en enda cigarett på minst tre timmar, i två och en halv timma har jag suttit och sneglat på cigarettpaketet och motstått vanan att öppna balkongdörren, fiska upp en cigg, pressa den mellan läpparna, höra klicket av tändaren, höra fräsandet när lågan blir synlig och dra ner den giftiga röken djupt ner i lungorna. Inte tänka på något annat än att andas in och blåsa ut. Jag tänker så bra när jag röker, ensam med mina tankar men på ett behagligt sätt, det är det som är svårt att stå emot. Det var väldigt svårt men igår klarade jag mig på en halv cigarett och det var bättre än jag någonsin trott var möjligt eftersom det i vanliga fall är ett halvt paket eller mer om dagen.

Det börjar bli dags att ta tag i en del saker nu som jag inte orkat med tidigare.

Älskling, en gång för många år sedan var jag på en radioteater. Det var en ung kille som höll i den och vid ett tillfälle under sändningen berättade han om hur hans flickvän en kväll varit sur när de gick och lade sig. När de släckt lampan låg han vaken och tänkte; “har täcket blivit mindre eller är det vi som glidit ifrån varandra?” De orden etsade sig fast i mitt huvud.

I natt låg jag och tänkte på de där orden, som så många andra nätter under de senaste månaderna och jag började skaka och kallsvettas. Ju mer jag tänkte på orden desto mer hackade mina tänder, desto svårare blev det att andas och hela min kropp spändes och jag önskade att du skulle krypa närmre under täcket och lägga armen omkring mig, trassla in benen mellan mina knän som om du aldrig någonsin skulle släppa taget om mig… som du brukade göra. Men du fortsatte att sova och täcket gled av mig fastän jag låg nära dig och jag visste att täcket inte blivit mindre så det måste vara vi som glidit ifrån varandra. Jag låg vaken länge, gick till och med ut på balkongen för att ta en cigarett och rensa tankarna, den första cigaretten på två månader, men det fick mig bara att känna mig mer tom.

Det måste vara skönt att sova så tungt som du gör älskling, för när jag ligger vaken bredvid dig och gråter funderar du inte ens över hurvida täcket blivit mindre eller om det är vi som glidit ifrån varandra… Och jag låg hela natten och önskade att det hade varit täcket som blivit mindre, men det vet du inte om för du sov och jag låg där utan täcke.

…och känna värmen från hans kropp när han håller om en i sömnen, höra andetagen tätt intill örat och inte våga röra sig av rädsla för att väcka honom är det bästa jag vet. När man ligger där alldeles tung i hela kroppen, dåsig fast ändå så klarvaken och bara njuter av närheten, ser de mörka lockarna som faller över ögat på honom och än en gång inser att han är allt man någonsin drömt om.

Det är lustigt hur självklart allt känns, hur vetskapen plötsligt bara finns där som om man alltid har vetat hur det skulle kännas att älska någon. Jag trodde verkligen att jag älskat tidigare i mitt liv men jag inser nu att jag misstog mig, jag har varit förälskad men jag har aldrig älskat.

Älskling, fick jag vakna bredvid dig varje morgon i resten av mitt liv skulle jag vara lycklig för du är allt jag vill ha hos en man.

Det känns som om jag inte får i mig tillräckligt med syre för jag är så underligt yr i huvudet hela tiden. det kanske bara är stress, vad vet jag. Jag önskar att jag hade en plats som jag kunde kalla hemma och verkligen mena det. Det känns fortfarande som om mitt hem är där Mattias är och det tar tid att ställa om sig till hur läget är just nu. Det känns inte alls bra att bo tillsammans med mina föräldrar, inte alls bra.

Jag hade tänkt gå ut ikväll med mina vänner, jag skriver hade för jag är inte säker på att jag kommer att göra det.

Det är en väldigt bra idé att gå ut en kväll och bara ha kul, tänka på annat. Tills jag upptäcker att jag inte förmår ta av mig morgonrocken och göra mig i ordning, göra mig fin som om jag hade någon att göra mig fin för. Jag kommer inte dricka någon större mängd alkohol för risken är överhängande att jag börjar gråta under kvällen. Blotta tanken på att någon skulle få för sig att flirta med mig får mig att äcklas och jag är en smula rädd för människor som gör närmanden, varför vet jag inte. Jag tycker inte om när människor är fulla heller, också det skrämmer mig.

Jag känner mig inte redo för folksamlingar, inte redo för det ytliga med smink och fest och fylla. Jag känner mig söndertrasad och jag vill få lov att visa det fastän det känns förbjudet. Jag vill inte vara söt just ikväll, jag vill visa hela världen hur förstörd jag är, vill visa hur ont det gör i hela mig, visa allt fult jag tänker och visa alla tårar som får mig att krypa ihop till en liten boll och bara skaka. Men jag vill inte träffa någon alls, jag vill bara vara ensam med mina spruckna drömmar.