Trolltider

Jag har fått frågan om jag har mitt hjärta på två ställen. Jag har mitt hjärta på en plats, på samma plats som jag alltid har haft det, i min bröstkorg. Jag har aldrig splittrat upp mitt hjärta tidigare så varför skulle jag göra det nu, det är ju mitt hjärta.

När jag var liten avskydde jag att prova skor, jag skämdes över mina stora fötter. Faktum var att jag skämdes så mycket över dem att jag alltid böjde tårna när jag provade skor för att ingen skulle kunna titta på skostorleken och reta mig för den. Jag försökte alltid lura mamma så att hon skulle köpa de små skorna till mig, hon förstod aldrig varför. Det hela började med att min bästa väns pappa kommenterade mina fötter  när jag var hemma hos dem. Varje gång. Det tog många år innan jag släppte mina komplex över fötterna.

Ikväll var jag glad över att mina fötter är stora för den här kvällen tröstade jag en liten flicka som tagit på sig ett par för stora skor och samtidigt växte jag i mina egna. För samtidigt som jag alltid gått med för små skor så har jag aldrig vuxit i mina fötter, mina vuxenfötter. Jag är så glad över att jag kunde hjälpa till, så glad över att jag har stora fötter som fyller ut skorna och som gjorde att jag kunde lösa problemet. För ett par för stora skor är lika svårt som att ha på sig ett par som är för små.

Såg ett par avsnitt ur en serie jag följer och just detta avsnitt handlade om abort. Jag har alltid föreställt mig att det bara är en liten klump som ska bort när man gör abort, tänker inte att det är ett barn så tidigt… Men jag blev lite nyfiken så jag kollade upp lite om hur snabbt ett foster utvecklas och det tar inte alls lång tid innan det är en liten minimänniska där inne i magen som har både fingrar och tår. Plötsligt kändes det inte lika självklart att abort ska vara så lätt att göra. Självklart är jag inte emot aborter men samtidigt tror jag att människor i allmänhet tar det där med att skydda sig på för litet allvar, jag vet att jag gör det åtminstone. Jag är livrädd för sjukdomar men ordet graviditet finns inte i min hjärnas vokabulär fastän det borde blinka röda varningssignaler. Jag blev helt knäckt när jag insåg hur naiv jag varit tidigare i mitt liv när jag avfärdat tanken på att om “olyckan” skulle inträffa och det inte passade in i planerna så skulle jag göra abort utan att tveka. Nu vet jag faktiskt inte om det skulle vara så självklart längre för det skulle inte vara en liten klump av celler… det skulle vara en minimänniska med fingrar och tår och ett hjärta som slog.

Jag känner verkligen med alla dem som måste fatta sådana beslut och jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver fatta det beslutet för egen del. För jag skulle kunna ignorera en klump med celler… men inte en minimänniska.

Jag ställer cykeln, öppnar dörren, går uppför trapporna… var det 63 trappsteg eller var det fler, det måste väl ha varit fler, det känns som om trappan aldrig tar slut ju!? Jag är för gammal för att gå ner och räkna… beslutar mig för att det är fler, det kan väl inte vara 21 trappsteg per våning? Eller? Jag stannar upp utanför dörren och ler när jag trycker på ringklockan, sticker in fingrarna i brevinkastet och väntar. Snart hör jag stegen, rösten, känner händerna som griper tag om mina fingrar, kramar dem hårt medan låset klickar till och dörren öppnas.

Och än en gång sitter jag på den hårda pinnsoffan i ditt kök och lyssnar på dina historier tagna ur verkliga livet. Svordomarna haglar precis som då och jag kan inte annat än le för att jag älskar dig så ofattbart mycket. Jag är plötsligt liten igen, jag är ditt vita troll på precis samma sätt som du är mitt gråa, gamla troll. Förlåt mig för att jag aldrig tar mig tid att hälsa på dig fastän jag vet hur mycket du uppskattar det.

Ett stycke historia… en timme försvinner så snabbt, tar med mig soporna när jag går och slänger dem åt dig eftersom jag vet att du inte klarar trapporna längre. 63 trappsteg…? Det måste vara fler, glömmer att räkna dem när jag går.

Idag kommer det svarta trollet hem från Rhodos, jag har saknat henne… precis som jag saknat det gråa trollet utan att jag varit medveten om det. Ett stycke historia… min historia.