Jag har beslutat mig för att avsluta den här bloggen, mest för att jag inte har tid eller ork för den men även för att jag är så hiskeligt trött på en stor del av dem som läser den. Kanske har det även att göra med att jag är så inne i mitt och Mattias förhållande att en blogg känns obetydlig vid en jämförelse.
Ha det gott. Puss!
Och för att vara sådär äckligt puttinuttgullig och supertrist för alla som möjligtvis skulle kunna få för sig att läsa den här bloggen så tänkte jag bara meddela att Mattias just nu sitter och lägger bud på tradera…på pussel, till mig! Förstår ni hur rätt den här killen är?
Puss!
Och en värme sprider sig genom hela mig när jag tar upp telefonen och ser att det är han som ringer. Hela hjärtat känns som om det håller på att spricka av jubel när jag hör den välbekanta rösten och jag är i sjunde himlen när han säger att han kommer hem imorgon. Han är bäst, så enkelt är det, han är bäst.
Jag har gett Mattias en nyckel till min lägenhet, det är samma nyckel som går till mitt hjärta. Livet är underbart och vackert.
Efter fyra dagars semester med killen som jag är helt galen i är vi hemma igen. Resan var väldigt trevlig, lite otippade inslag kanske så som att fixa hotell på en porrgata och sova i bilen. Jag har upptäckt att kameler är sjukt fula och att giraffer är sjukt söta.
I natt överraskade jag den där väldigt söta killen med levande ljus, go musik och en flaska champagne. Vi drack den medan vi spelade kort, skitgubbe för att vara exakt och då insåg jag att han är bättre än något jag tidigare upplevt och att jag inte skulle byta för allt smör i Småland.
Jag är lycklig och att vakna bredvid honom på morgonen får hela mig att le. Att vakna bredvid honom på natten får mig att nypa honom hårt och hoppas att han ska sluta snarka.
Puss!
(Jag) - Du vet när man tränat så att hela kroppen känns som ett enda stort blåmärke…? Exakt så känns det nu, fast istället för ett blåmärke känns hela jag som ett enda stort leende! Jag blir sådan av att vakna bredvid dig och jag har börjat älska den vanan.
(Han) - Jag med.
Det är sådana konversationer som gör mig galen i honom.
Puss.
Och det bästa av allt när jag är tillsammans med honom; jag är mig själv fullt ut. Jag är inte rädd för att inte räcka till och jag upptäcker att han tycker om mig för den jag är och det är helt underbart att känna att jag äntligen är rätt precis som jag är.
Och plötsligt var det som om en lyckans fe hade snuddat vid oss med sitt spö, vi tippade och vi tippade åt rätt håll så att det kändes som om hela världen snurrade runt, runt, runt och allt var skratt och leenden och lycka.
Det blir en sommar att minnas om den fortsätter som den börjat, vi är många som har skyhöga förväntingar nu.
Puss!
Satt jag på helspänn och undrade om jag var riktigt klok… Jag undrade hur jag såg ut och bättrade på läppglanset säkert fyra gånger innan vi ens kommit till Floda… sedan bestämde jag mig för att jag inte ville ha något läppglans så jag tog bort det igen. Jag tyckte att alla stirrade på mig och snubblade när jag skulle gå av tåget… Jag var ganska nervös. Det är en sak att skicka sms och prata i telefon, en helt annan att faktiskt träffas igen när båda är nyktra. Jag kunde inte för mitt liv minnas hans exakta ansiktsdrag och undrade om han mindes mina. Och sedan stod han där och såg helt galet attraktiv ut och jag blev liten… tills han log lite och jag insåg att han var precis lika nervös som jag!
De fem minuter som sedan följde var stela, ingen av oss sa mycket på vägen till bilen. Genast när vi parkerade bilen och började gå mot hans “lya” insåg jag att någon stod och väntade på oss… denna någon var M:s pappa som skulle lämna något. Jag ville vara osynlig, jag var mycket synlig och det var obehagligt, jag kände mig granskad vilket jag säkert inte var. Väl inne i lägenheten gav jag M presenten, han såg mot alla odds bra ut i den och det var ungefär där min nervositet släppte och jag gav honom en puss, som blev en kyss, som blev en dörr som öppnades och M:s bror med sambo som kom hem och jag kände mig ännu en gång granskad.
Jag och M åkte till havet och låg på en filt och bara pratade, kysstes och hade det gott. När vi tröttnade på det åkte vi tillbaka till Hisingen och beställde pizza, som vi åt uppe på Ramberget och pratade och kysstes och matade fiskmåsar med pizzakanterna. Jag sov där. På morgonen blev jag mött av leenden från M:s bror och dennes sambo… Jag önskade att jag varit osynlig.
M skjutsade hem mig och jag gjorde mig redo för att jobba kväll. När jag slutade klockan tio cyklade jag hem, väntade på M som dök upp strax före elva. Vaknade av en kyss på morgonen, somnade om med ett leende. Efter frukost satt vi ute i solen och tog det lugnt innan M var tvungen att åka. Vi ska höras ikväll. Det känns väldigt bra det här må jag säga. Det kommer nog kännas ännu bättre när jag har lägenheten.
Det går nog lite för snabbt… jag har ingen som helst lust att bromsa utvecklingen.
Puss!
Jag ställer cykeln, öppnar dörren, går uppför trapporna… var det 63 trappsteg eller var det fler, det måste väl ha varit fler, det känns som om trappan aldrig tar slut ju!? Jag är för gammal för att gå ner och räkna… beslutar mig för att det är fler, det kan väl inte vara 21 trappsteg per våning? Eller? Jag stannar upp utanför dörren och ler när jag trycker på ringklockan, sticker in fingrarna i brevinkastet och väntar. Snart hör jag stegen, rösten, känner händerna som griper tag om mina fingrar, kramar dem hårt medan låset klickar till och dörren öppnas.
Och än en gång sitter jag på den hårda pinnsoffan i ditt kök och lyssnar på dina historier tagna ur verkliga livet. Svordomarna haglar precis som då och jag kan inte annat än le för att jag älskar dig så ofattbart mycket. Jag är plötsligt liten igen, jag är ditt vita troll på precis samma sätt som du är mitt gråa, gamla troll. Förlåt mig för att jag aldrig tar mig tid att hälsa på dig fastän jag vet hur mycket du uppskattar det.
Ett stycke historia… en timme försvinner så snabbt, tar med mig soporna när jag går och slänger dem åt dig eftersom jag vet att du inte klarar trapporna längre. 63 trappsteg…? Det måste vara fler, glömmer att räkna dem när jag går.
Idag kommer det svarta trollet hem från Rhodos, jag har saknat henne… precis som jag saknat det gråa trollet utan att jag varit medveten om det. Ett stycke historia… min historia.